Skidskytte

Så var äntligen spelen i Vancouver invigda. Som jag har väntat. I fyra långa år. Tävlingarna har kommit i gång med bland annat backhoppning. Men om jag ska vara ärlig så börjar inte årets olympiska spel i mina ögon förrän startskottet till damernas 7,5 km sprint går. Då får de svenska störtloppsherrarna ursäkta men när Helena Jonsson och Anna-Carin Olofsson-Zidek ger sig ut på den fösta medaljjakten, då är spelen igång på riktigt. Då kan man börja heja och hoppas.

Mitt intresse för skidskytte föddes, precis som för många andra svenskar, i takt med Magdalena Forsbergs framgångar i spåren och på skjutvallen. Den dagen hon meddelade att hon skulle lägga skidor och gevär på hyllan var en sorgens dag för mig. Skidskytte är en fantastisk TV-sport som jag gillar att följa även utan svenska deltagare. Men tjusningen med skidskytte är ju spänningen, och det kan väl aldrig bli mer spännande än när en av våra svenska skyttar åker in på vallen. Så den dag Magda slutade kände jag en tomhet. Och en skräck. En skräck att jag aldrig mer skulle få uppleva samma spänning och samma glädje som jag gjorde när Magda fick ner den där sista svarta pricken.

Men så hände det. Helt plötsligt så kom dom. På löpande band. ACO, Ferry, Bergman och inte minst sköna Helena. Så nu sitter jag här i upptakten av ett olympiskt spel och har ett helt skidskyttelandslag på plats i Vancouver. Något som inte fanns på Magdas tid. Nu ska väl i och för sig inte Ferry, Bergman eller någon av de andra herrarna ha något med medaljerna att göra, men de har bjudit på både spänning och glädje under tidigare vintrar och mästerskap. Men framförallt har vi ACO och vi har världens just nu bästa Helena, som båda har inlett säsongen på ett bländande sätt. Helena leder den totala världscupen och har radat upp bra lopp medan ACO är den snabbaste i spåren.

Nu är frågan bara hur bra form tyskorna är i. Wilhelm och dom andra har inlett säsongen bedrövligt. Men tyska skidskyttar är tyska skidskyttar och jag skulle inte bli förvånad om dom kommer till spelen i bättre form än någonsin. Men jag tvivlar på att ens ett gäng formstarka tyskor kan stoppa Helena Jonsson just nu. Jag har tidigare varit orolig för hur våra svenska stjärnor ska klara pressen som ett OS innebär. Men så här bara timmar innan startskottet så känner jag ett lugn i min tidigare så oroliga magkänsla. Dom vet att dom kan vinna. Och dom har gjort det förr. Helena verkar både harmonisk och i toppform - så jag tror att det här kan bära långt.

Så nu ser jag fram emot att spendera kvällen tillsammans med radarparet Ulfbåge och Grenemark. För det är inte bara sporten i sig som gör den till en fantastisk TV-sport. Den dag dessa herrar lägger kommentatorsmickarna på hyllan så kommer sporten bli lite tråkigare.
Men när nu startskottet går för sprinten i kväll, svensk tid, så är det inte vår stora stjärna som är vårt största guldhopp. I dag är det ACO som är favoriten. Hon har varit absolut snabbast i skidspåren i vinter och skjuter hon bara fullt finns det inget som kan stoppa henne. Skjuter hon bra så vinner hon, och med sprintens två skjutmoment i stället för fyra så ökar hennes chanser drastiskt. Med det vill jag inte säga att Helena inte är ett medaljhopp. Det är hon varenda gång hon står på startlinjen.

Det skulle ju inte vara helt fel att skjuta igång vintern i Vancouver med två svenskor på pallen.

Lena Sundqvist