Äventyret är över

Att försvara guldet från 2006 och Turin blev aldrig aktuellt. Tre Kronor blev eliminerade i kvartsfinalen av Slovakien med en 4-3-förlust. Många har riktat kritik mot Bengt-Åke Gustafsson - men det är inte han som är problemet. Jag hade på känn redan från början att Sverige inte skulle lyckas med den otroliga bedriften att ta två OS-guld i rad.

Svenskarna hade ett spel som i början av turneringen såg fladdrigt ut för att sedan bli mer samspelt. Men jag vet inte, någonstans hade jag en orolig känsla över att de inte producerade. De hade ingen spelare som klev fram och avgjorde i viktiga lägen. De saknade den riktiga spetskompetensen.

En spelare som verkligen var bra hela turneringen var målvakten Henrik Lundqvist. Visst, han släppte in fyra mål på 14 skott - det är klart icke godkänt. Men helt ärligt, vad skulle han göra då? Han hade inte en chans på något utav skotten. Dessutom slog han ett rekord i modern tid med att hålla nollan i 175 minuter - det är stort.

Om man ska vara sån och börja klandra folk - ja då får vi börja klaga på försvaret. Backarna hade inte bra koll i den defensiva zonen med få undantag. Backcheckingen av såväl backar som forwards var i stort sett obefintlig och det var väldigt lojt. Värt att tillägga på klagomuren är att lagkaptenen och tillika backlegendaren Nicklas Lidström inte alls har presterat. Han har varit näst intill osynlig. Jag vet, han är en av våra största spelare någonsin, men han börjar bli gammal - och det syns, tyvärr.

Ytterligare en stor faktor till att Tre Kronor föll som en klubbad oxe var att linan med Peter Forsberg, Henrik Zetterberg och Patric Hörnqvist aldrig fick till det. Inte förrens det var försent. De gjorde två mål i dag. Den här matchen förlorades för att laget drog på sig på tok för många utvisningar.

Det fanns ingen glöd i dag, ingen vilja, ingen jävlar anamma. Det blev för omständigt.
Omständigt.
Med det ordet kan man nog summera hela turneringen. Sorgligt nog spelade de inte tillräckligt distinkt för att någonsin ha en chans. Man såg det mot Tyskland, man såg det mot Vitryssland och man såg det mot Finland. Men man hoppades ändå att det skulle vända ju längre turneringen led.

Det är bara att inse. Det finns inga dåliga lag längre. Det finns inga stora klyftor. Titta till exempel på Schweiz - de lyckades ta poäng mot Kanada. Ramaskri säger vissa - jag är inte förvånad. Det är bara en av alla nationer som är på gång. Samma med Norge. Det blir mycket roligare hockey, men det blir mycket tråkigare och svårare för de större nationerna.

Dessutom kritiseras Tre Kronor hårt för en förlust mot Slovakien. Inte det heller förbryllar mig då de har en fantastiskt spetskompetens i Marian Gaborik, Zdeno Chara, Marian Hossa, Pavol Demitra och Jaroslav Halak. Ett jävligt bra lag med andra ord. Tre Kronor borde vinna men det är så här i hockey.
All heder till Slovakien och deras effektivitet.

Nu tillhör jag en av de som avgudar Bengt-Åke Gustafsson och han kan absolut inte klandras för det här nederlaget. Okej, han gjorde väldigt kontroversiella laguttagningar och coachade inte allt för aktivt. Men han är den största förbundskaptenen Tre Kronor har haft någonsin och förtjänas inte att hängas ut. Jag delar inte hans hockeyfilosofi, men den har fungerat. Fast nu är det dags för en förändring och jag hoppas att Per Mårts kan i alla fall stå för hälften av de framgångar BÅG har gjort.

Turneringens tre bästa svenskar:
1. Henrik Lundqvist - rekordsättare med nollan intakt i 175 minuter.
2. Nicklas Bäckström - en magnifik artist - blivande legend.
3. Loui Eriksson - kan göra mål när och var som helst.

Turneringens tre sämsta svenskar:
1. Mattias Weinhandl - fick dåligt med pass - men skapade ingenting.
2. Nicklas Lidström - inte en ända poäng och dålig i defensiven.
3. Henrik Zetterberg - producerar näst intill ingenting framåt.

Mina åsikter överensstämmer inte nödvändigtvis med den övriga redaktionens.

David Kristiansen